Det går inte att planera

Trodde att jag hade dagen planerad. Det blev inte så. 01.20 rinde mobilen och en läkare från sjukhuset i Kristianstad ringde och berättade att min morbror dött.

Det är många år sedan jag träffade min morbror. Trots att vi endast träffades några gånger om året när jag växte upp har jag ändå många minnen. Min morbror var en duktig hantverkare, snickare. Men ofta var jag lite rädd för honom trots att han var en mycket snäll människa. De var de stunder då sjukdomen som fick hans händer att skaka så mycket att han behövde en mugg med två öron, då var jag rädd. Varför blir han så konstig frågade jag? Ingen svarade och då förstod jag att det var något hemligt. Något som fanns men som man inte pratade om.
När jag blev lite äldre bad mormor mej och min kusin att leta efter spritflaskor ute på den stora logen och i garaget, då förstod jag.

På nyårsafton det år då jag fyllt 17 ringde telefonen hemma hos en annan släkting och någon sa att min morbror låg på köksgolvet i en blodpöl. Jag bad min pappa att köra mej dit eftersom jag gick undersköterskeutbildningen och hade lärt mej att lägga förband. När vi kom dit kände jag lukten av alkohol och jag förstod att detta kunde jag inte klara själv. Ringde ambulans och åkte med med morbrors hand i min. Vi fick vänta hela dagen på akuten. Morbror var rejält berusad och skulle ur sängen, jag bönade och bad och så gick det bra en stund. På kvällen kom min mamma och en annan syster och jag fick åka hem utan att få veta vad som hände med min morbror.
I många år visste jag bara att det fanns de som drack och jag förknippade det med min morbror och så var det människor som inte drack som mina föräldrar. Jag såg aldrig alkohol i mitt hem, det är jag tacksam för.
Jag är också tacksam för att jag fick vara min morbros trygghet den där nyårsaftonen för så många år sedan. Vila i frid morbror.