Jag har burit mej fruktansvärt illa åt. Skrikigt saker som jag inte menar men som sätter sej i själen på den som träffas av orden.
Jag har kastat saker och varit allmänt dum.
Redan 1996 står det i min journal att jag sökte hjälp hos familjeläkaren. Någon hjälp fick jag aldrig.
Åren har gått och jag har mått fruktansvärt dåligt i långa perioder, vilket drabbat min familj.
Till slut så brast allt och jag hamnade på psyk. Idag bor jag själv och tårarna rinner och rinner. Ensamheten förlamar och sorgen är så tung.
Idag har jag ingen familj mera. Bara kontakt per telefon med en av de fyra.
Hur ska jag orka? Jag vill ju inte mer....
Mina tankar kring det ytliga och det djupa här i livet. Mycket om min familj och mina barnbarn.
.jpg)
Mina härliga ungar Jens, Anton, Malin och Beatrice
Det kanske inte är ens fel när två bråkar !! Klart du har en familj, men allt tar sin tid att smälta för alla inblandade.. Men kärleken & saknaden kommer man aldrig ifrån, låt det ta sin tid & du ska se att det ordnar sig kram
SvaraRaderaLilla Åsa! Det är klart att du saknar din fina familj!!! Och de saknar dig också! Vilken hjälp får du nu? Samtalsstöd? Medicin? Tänk först på dig själv, så kommer resten sedan! Jag vet!
SvaraRaderaTa en minut, timme och dag i taget... allt ordnar sig på något sätt, det vet man alltid! Även om timmarna känns långa... tänker på dig!
SvaraRaderaMan kan alltid göra förändringar. Nu är du ju medveten om vad du gjort. Du får lov att acceptera det som varit. Det är en del av dig. Men försök att leva här o nu. Lev det liv som du vill leva, det som du inte kan förändra får du faktiskt lov att acceptera. Ha det gott Mia
SvaraRadera